Följande mail kom från Corona AQ och Gantika i dag, 090716

Pekka bad att jag skulle lägga ut det på OSK.

 

 

Från: gantika@hotmail.com
Datum: 2009-07-16 22:03
Pekka Karlsson"<bnk.vision@telia.com>
Ärende: Liz

Wrecked on reef near Savu Savu
Monday, July 13, 2009

A 61-year-old Swedish sailor enroute from New Zealand as part of her round-the-world tour was shipwrecked on a coral reef off Robinson Crusoe Island.

And she is on the verge of losing her only possession - the yacht - if the
weather does not improve. Lisa Lindvall of Sweden left her home in 2001 on
board her yacht Magia and has since been sailing alone.

Resort owner Wayne Latter said he was alerted about the woman's plight by a
fisherman at 6am on Saturday.

"We immediately went to rescue her," he said. Mr Latter said they were used to
rescuing those who ran aground the nearby reef.

"This is the third time for a vessel to run aground on the reef," he said.

Mr Latter said Ms Lindvall left New Zealand on the June 17 and struck bad
weather and huge seas for most of the trip.

"Trying to make landfall she was pushed off course and drifted onto the reef
before dawn," he said.

Mr Latter said Ms Lindvall was still in shock about the incident.

 

Lisa Lindvall, 61, från Södertälje/Stockholm kastade loss 2001 med en Allegro
33. Sålde båten i Panama och köpte sig en 38 ft ketch där. För några dagar
sedan hamnade hon på ett rev i Fiji och nu riskerar hon förlora hela båten.

Vi träffade Lisa i Panama och hon är en helt enastående människa! Håller verkligen tummarna att båten går att rädda. Är rätt säker på att hennes båt,
Magia, inte är försäkrad.

Isola Vulcano 090511

Nu har vi legat för ankare i två nätter i en underbar bukt på I. Vulcano. Måste ladda batterierna, så motorn får gå på halvfart i en timme. Det ger åtminstone ett halvt dygns laddning och dessutom varmvatten till duschen. Tankvattnet håller knappt 20 grader och det är för kallt för kapten att duscha i.

 Vägen hit beskrivs som följer: Vi lämnade den mycket trevliga och prydliga staden Agropoli i går vid 14-tiden. Agropoli ligger söder om Amalfihalvön och tillhör i vårt minne pärlorna! Där låg vi två nätter vid gratiskaj efter att ha tankat, stått på (grund) och blivit bogserade av dybotten och sen ha bunkrat, promenerat i stan och blivit förtjusta i miljö och folkliv.

Vi ligger under en vulkan. Visserligen bara en som pustar lite rök då och då, men vi ligger i alla fall under en vulkan. Vägen hit bjöd på hopp om segling. Vi hissar stor och mesan, går motor mot udden där vi ska gira 90 grader. När vi kommer runt udden girar vinden också 90 grader, och vi tuffar vidare med seglen uppe i hopp om den NW prognosen talat om. Natten blir total bleke. Fullmåne. Delfinbesök i kvällningen, tillräckligt mörkt för att det ska gå att se delfinerna dyka i marelden, upplysta. Under natten möter vi många kryssningsfartyg, och dom är definitivt upplysta.

 Jag vill här hylla vår lilla apparat AIS! Flera gånger ser vi ljus på väg mot oss. Går till datorn och klickar fram det fartyg som ser ut att korsa vår kurs lite för närgånget. Får exakt information om var och när CPA (Closest Point of Approach) infinner sig. Vi kan också se om och när de ändrar kurs för att undvika att vara för närgångna. Vilket vi också naturligtvis kan göra en bedömning om tack vara AIS-data och sjökortsprogram. Särskilt vill jag tacka ”Costa Magica” som ändrade kursen från 317 till 315 grader medan jag ändrade från 166 till 164 grader. Vi möttes på respektavstånd, c:a ½ Nm, och sen kunde jag se hur Costa Magica återtog sin kurs och jag min.

Framåt 3-tiden på natten närmar vi oss Stromboli, en vulkanö som sedan tusentals år är aktiv. 30 Nm från ön ser vi ”världens äldsta fyr” glöda med en period av 3 blänk per 10 – 20 minuter. Enligt legenden skall Odysseus ha navigerat efter Stromboli, precis som vi. Jag kan knappt gå till kojs trots att jag haft vakten mer än 3 timmar. Gunilla sitter hela sin vakt fram till Stromboli och ser ”fyren” visa vägen. 07.00 ankrar vi under vulkanön. Många fotografier av rökpuffarna, som kommer periodiskt. Vi sover några timmar och går sen vidare runt Stromboli för att hitta säkrare ankringsplats.

Den hittar vi på Isola Vulcano, 30 Nm längre söderut, strax norr om Sicilien, Medan vi rundar Stromboli tar vi otaliga bilder på utbrotten. Sen skjuts upp i luften 1000 m över oss. Vi ser när de plaskar ner i havet i kanten av ön. Rökmoln skjuter upp. Kameran går. En mycket häftig upplevelse. Nu ligger vi som sagt under en mindre vulkan och kan ibland känna oset av utsläppen något hundratal meter över oss.

Kroppen är trött efter 36 timmar utan ordentlig sömn. Väderleksrapporten säger stadigt högtrycksväder och SE vind. I dag, 11/5 2009 har vi bestigit en vulkan. 400 m över oss ligger en puttrande, pysande, svavelosande gammal vulkan som hade sitt senaste utbrott 1888. Upp dit har man ordnat en vandringsväg, delvis uthuggen ur gamla lavabranter delvis. Men när man kommer upp är det värt all möda. Massor med foton, inandning av svavelväte så att lungorna en stund protesterade. Sen ner, lite lättare än upp, men inte alltför lätt i vulkansanden på stigen.

Isola Vulcano är en liten pärla! 20 Nm norr om Sicilien, den sydligaste ön i de Aeoliska öarna. Sägenomspunnet, naturligtvis. Om några dagar går vi vidare mot någon hamn på fastlandet där det är lagom dyrt och där vi kan ladda batterierna ordentligt, hitta en lavanderia, för nu har vi mycket som behöver tvättas ombord. Men det är inte tätt mellan skyddade hamnar till hyfsat pris. Vi har fått en 5-dygnsprognos som hotar med vindar upp till 9 beaufort (21-24 m/s) mot slutet av veckan och då vill vi vara ordentligt förtöjda bakom en stadig vågbrytare.

För bilder, se www.arctic-fox.nu

 

Fördomar!

Jag har inga fördomar.
Men vissa föreställningar har jag.
Som t.e.x. att högra och vänstra handen inte veta vad di göra.

Nåväl.
Vi kommer till Fiumicino i början av oktober 2008, strax efter gryningen. Har varningar för grov slaskig sjö om det blåser hårt och floden (Tibern) har kraftigt flöde. Inga problem. Men vi har morgonsolen i ögonen och det är väldigt svårt att orientera sig i den smala kanalen in i inloppet. Vi hittar en plats vid en hög betongkaj utanför första bron och förtöjer 08.30 efter 20 timmars motorgång över Tyrrenska havet från Olbia på Sardinien.
Här ska vi ligga i 7 månader. Men inte utanför de två broarna som skiljer oss från Fulvios Boat Yard. Vi måste ta oss igenom för att hitta vår vinterplats.

Då uppstår frågan:
- ” När öppnar broarna?”
Gunilla, redaren, går först upp till den första bron, en gångbro, och får info att dom öppnar 08.00 och 14.00 måndag, tisdag, torsdag och fredag. Vi kommer på en onsdag, så det verkar ju problematiskt för ögonblicket.

En engelsk båt kommer in och lägger sig akter om oss. Skepparn tar en lång promenad till marinan långt upp i Tibern där dom tänker övervintra. Kommer tillbaka efter ett par timmar och informerar att bilbron, den andra bron, inte öppnar dag. Kanske i morgon.

Kanske hans italienska var lite dålig…..

Vi äter lunch och jag tar en duktig promenad över fotgängarbron och sen upp till bilbron för att hitta någon som vet något. I hytterna, som verkar vara maskincentraler för broarna, finns inte en människa. Jag går till nedre bron (fotgängarbron) och träffar några byggarbetare som försäkrar att bron öppnas 14.00 men att den stora bron öppnas 10.00.

Går hem. Pratar med engelsmännen. Varpå skepparn där går en promenad för att hitta bättre besked. Han kommer tillbaka och frågar om min italienska är bra. Jag svarar: ”Poquito”.
Han försöker ropa på capitanieria på VHF ch 16 på engelska. Inget svar. Jag går in på min bästa italienska och får svar: ”Ch 13”
Där får vi veta att bron kanske öppnar i morgon. Trots min bristande italienska!


Jag går upp till marinakontoret alldeles bredvid.
”A que ora e le ponte aperto?” (ursäkta min dåliga italienska)
Men mannen säger att dom är öppna alla dagar 8.00 och 14.00.
- ” Grazie!”, säger jag och går tillbaka med det beskedet.

Men tilläggas ska att marinakillen ritade ett stort frågetecken i luften som avslutning!

Där står vi.

Kl 13.00 tar jag en ny promenad, denna gång upp till Guardia Costiera, kustbevakningens kontor. Blir nådigt insläppt. Talar med den pistolbeväpnade vakten som kallar på ett befäl som kallar på ett annat befäl som talar engelska.

Får en handskriven lapp som talar om att bilbron öppnar 4 dagar i veckan kl 14.00. Men inte i dag.
- ”Men gångbron då? Frågar jag
- ”I don´t know”, blir svaret.

Jag har inga fördomar. Men i dag bekräftades en av mina fördomar.

För en månad sedan satt vi med Erica och Enrico, nyvunna italienska vänner, och diskuterade italiensk politik. Enrico hävdade bestämt att Italien behöver en Berlusconi för att fungera. En som säger var skåpet ska stå. Efter upplevelsen i Fiumicino, där ingen vet vad den andre gör, eller ska göra, kanske jag håller med Enrico.

Som vi hörde i Puerto Soller, Mallorca, av hamnpersonalen när en övergiven fransk seglare drivit ner på oss i kuling och hamnpersonalen vägrade hjälpa oss att kroka isär ankarkättingarna och bogsera bort ”the bloody frogeater”:
-”It is not our problem”.

Jag har inga fördomar, men vissa blir ibland bekräftade!

Nåja, efter denna drapa drar jag mig tillbaka till sittbrunnen med ett glas sardiskt vin och begrundar behovet av despoter.

Jag får dagen efter ett SMS från Erika i Rom. Hennes man, Enrico, som är kapten i italienska marinen, hade ringt Guardia Costieri och fått besked att bron under oktober månad öppnar tisdag, torsdag, lördag och söndag kl 14.00, men att det är kommunen som sköter den (?).

Torsdag förmiddag samlas båt efter båt utanför broarna, så hoppet stiger att det verkligen blir öppning. Kl 14.00 prick öppnas gångbron och ett par trålare samt ett tiotal segelbåtar smyger igenom. Vi fick stränga order att inte stanna mellan broarna av en uniformerad, vit och fläckfri,  Guardia Costiera, vilket vi tolkar som att även landsvägsbron kommer att öppnas. Och mycket riktigt, den något skraltiga bron öppnas också!

Nu börjar sökandet efter Fulvio´s Boat Yard. Inte en skylt på något ställe. Vi tuffar uppför floden tills vi är säkra på att det måste ha varit en boat yard i början av floden. Vi kommer nämligen till en bro som är så låg att vi inte ens med masterna fällda skulle komma under. Så vi tvärvänder och lägger oss småningom som fjärde båt vid något vi tror är Fulvios Boat Yard.

.
Mycket riktigt, vi har hittat rätt. Men folk informerar oss om att Fulvio är i Brasilien och att det inte finns någon plats för oss.
- ”But we booked more than a month ago!”
- “Wait, we will call Fulvio.”
Tio minuter senare har man pratat med Fulvio (i Brasilien), vilken bekräftar att vi ska ha en vinterplats. Varvskillarna rangerar om och vi förtöjer ordentligt för vintern. Sen ska jag försöka få tag i ställföreträdande varvschef. Efter mycket sökande får jag tag i en kusin till chefen. Men han vill inte göra affärer!
- ”You must wait until Fulvio comes back in November.”

Så här ligger vi nu utan ett papper skrivet, utan överenskommelse med den allenarådande chefen som solar sig i Brasilien. Och vi som har planerat att flyga hem om några veckor, nu i oktober!
Vågar vi det?

Som jag tidigare sagt:
Jag har inga fördomar, men vissa av dom bekräftades återigen.

Efter detta måste jag lägga in en fundering från 2001:

.....
En fråga som cirklar i mitt huvud ganska regelbundet är:
- Varför ger vi oss iväg? Varför ger andra sig iväg?
Jag har till och med ställt frågan högt någon kväll när flera båtbesättningar är samlade, men inte fått något svar som tillfredställer mig, för jag tror inte att det är hela sanningen.
- Friheten!
Det säger varenda bofast lapp!
- Värmen!
Det säger varenda charterturist!
- Att arbeta för sin egen överlevnad.
Det säger varenda egenföretagare!

Att ligga i hamn, ofta fina hamnar men ibland lite för skitiga.
Att betala hamnavgifter som motsvarar hyran för lägenheten hemma.
Att ta nattpass i skitväder med fartyg cirklande omkring en. Man står med ansiktet in i radarburken för att försöka hålla undan.
Att ständigt reparera prylar som går sönder.
Att försöka prata och förstå språk man har lite för liten kunskap om för att få det man behöver.
Att inte ha någon inkomst utan leva på besparingar. Och en dyr båt som ständigt behöver något.

Varför?

Jag ställer frågan för att få en förklaring till vad som driver mig. Jag har inte den blekaste tanke på något annat liv. Men varför?

Varför säljer folk sin trygghet: bil, villa, sommarstuga och ger sig iväg. Varför lämnar man kontakten med barn och barnbarn? Allt det där som är symboler för stabilitet och trygghet.
I stället ägnar man sig åt att gå in i främmande hamnar i mörker med puls på 200. Leta matbutiker i främmande städer, leta båtreservdelar ?..

En del av svaret tror jag Gunilla (redaren) gav :
Jag frågade: "Vad ska vi göra i dag?", när jag vaknade.
Gunilla svarade: "Ska vi göra nå´t i dag?"

Just nu gick en annan svensk båtbesättning förbi på bryggan.
- "Man måste ju röra sig lite, så vi tar ett varv runt fortet ovanför."
Det betyder inte att vi är sysslolösa. Men det betyder att vi väljer vad vi ska göra!

Så blir man hamnliggare ett par dagar. Men sedan, plötsligt, är man nere i sjökorten och räknar på distanser, lägger ut kurser, börjar kolla vädret framöver.

Men vad är det som driver mig och Gunilla att leva så här, vi som hade det så bra hemma med bra arbeten, barn och barnbarn, fin lägenhet, fina vänner?

Ja, ni, svara på det den som kan!
 ......

Vi flög hem utan att ha träffat varvschefen.

Båten flyter fortfarande och vi har gott hopp att komma ut igen, genom broarna som ingen vet när dom öppnas …….

Anders

Puerto de Soller 080813

 

Bloody Frog-Eater!

Under natten har vinden vänt och dragit på från NE. Vi vågar inte lämna båten utan ägnar oss åt inre verksamhet. Dagen går, dyningen genom mynningen av bukten gör livet lite obekvämt, men vi börjar bli vana. Gunilla försökte ligga och sova på däck i natt eftersom det var så varmt i går kväll. I morse berättade hon att vid 03-tiden vände vinden och därmed alla båtar på svaj. När vi vaknar vid 09-tiden så gungar det ordentligt.

 

Nåja, vi sysslar med inre verksamhet. Laddar batterier, sorterar gamla pärmar och har det ganska gott.

Så tittar jag ut vid 12-tiden och ser en båt draggande rakt ner mot oss. Jag vet att den båten är obemannad sedan 4 dagar och ropar till Gunilla:

-          ”Problem! Det kommer en fransk båt draggande mot oss!”

Upp på däck, fram med fendrar snabbt som bara den. 35-fotaren kommer drivande tvärs mot vårt peke och jag klättrar ut för att försöka få den åt sidan. Dyningen gör att vårt peke slår sönder ett par mantågs-stöttor direkt (pinnved!) och jag lyckas få den att driva ner på Arctic Fox styrbordssida. Där försöker vi fendra av, men dyning och hård NE gör att båten slår i oss gång på gång. Tack och lov är AF kraftigt byggd så skadorna blev på ”Well Done” som den heter…. Undrar vem som kom på det namnet …

Gunilla sliter med att hålla 35-fotaren från oss. Fendrar emellan, en slits av och försvinner ner till badstranden  ett par hundra meter medvinds och blir väl en välkommen leksak för  barnen där. 300 spänn flyter iväg, ilsket orange.

När vi någorlunda har kontroll på läget går jag på VHF ch 09 och ropar på marinan för att någon ska komma ut och assistera oss. Efter 10 min kommer hamnkapten i jolle och försöker bedöma läget. Han råder oss då att försöka köra mot vinden för att få den drivande båten bakom oss. Vi har dock krokat ihop ankarkättingarna, så när Gunilla drar upp vårt ankare kommer den andra båtens ankare med och under rådande väder kan vi inte lossa det hela, utan vi släpar den franska båten efter oss med ankarkättingen skrapande i vårt skrov och vid något tillfälle hör jag hur den slår i propellern….

-          ”Jävlar, inte en kätting i propellern också!”

Vi lyckas så småningom lägga vårt ankare igen med Well Done hängande i vårt ankare, men vi släpper ut minst 50 m kätting så sen ligger vi väl akter om fransmannen  och väntar på att vinden ska avta så att folk från marinan kan hjälpa oss att kroka isär ankarkättingarna.

Jag går till datorn, kopplar upp på ett hotell-nätverk och mailar till försäkringsbolaget att vi har en ny försäkringsskada att rapportera.

Sen tar vi en whisky och försöker koppla av.

 

Fortsättningen kommer framåt kvällen när vinden har avtagit men ingen från marinan eller hamnen kommer för att assistera. Nytt anrop på VHF 09. Efter en stund kommer två man från hamnkontoret och vill inte alls hjälpa oss att kroka isär ankarena.

-          ”It is not our problem!”

Vi blir lite lagom upprörda …..

 

Vi sitter ankarvakt hela natten. I gryningen fattar vi beslut att försöka lyfta själva av två skäl:

1. Det har mojnat,

2. Vi har en annalkande kuling från NW som gör det omöjligt att ligga kvar i den här bukten.

Sagt och gjort, vi lyckas få upp ankaret och bli fria från ”The bloody frog-eater”, lämnar Puerto de Soller 07.30 för att gå runt Mallorcas NE hörn och ankra i skydd för kulingen. Det blir en skumpig färd mot gammal dyning och ökande vind. Efter 5½ timma ankrar vi upp i Cala de Formentor, eller snarare hänger på boj. Det ligger ett stort antal bojar i bukten eftersom det är ankringsförbud. Vi trodde säkert att någon skulle komma ut och ta betalt men så var inte fallet.

 

I dag, 080817, söndag, ligger vi i marina i Alcudia i nästa bukt. 55 € per natt, men vi unnar oss den lyxen ett par dagar. Vi ska handla, fylla på alla förråd för att sen segla över till Menorca. Bara 25 M, så det är en kort dagsetapp.

 

För övrigt har vi det mycket bra!

 

Anders

Efter 7½ månad på varv skulle Arctic Fox äntligen komma i sjön efter en nödvändig osmos-behandling. Förväntningarna var höga och champagnen låg i kylen. Skepparna på Miss Blue, Apostrof, DoubleFun, Chesnock och Altica ställde upp som besättning.
Allt klart och vi sänks ner av travelliften. Genomföringar kollas och allt är ok. Sen trasslar det och vi kommer inte loss ur slingen. Båten är halvvägs ute ur slipfickan och trycks snett av vinden. När slingen slutligen släppt sitt grepp får jag klartecken från varvets personal. Jag drar på.

Omedelbart skriker besättning och folk på varvet. Ett stag i mesanmasten har krokat fast i yttre delen av travelliften. Masten knäcks omgående.
Suck!

Så därför, kära vänner, titta uppåt när ni lämnar en kran. Man vet aldrig vad som händer där uppe!

Nu är jag hemma igen. Försäkringsbolag och riggare ska få fram en ny mast. På Seldén säger dom att det är högsäsong och att det tar minst 8 veckor från orderdatum. Och order har ännu inte fullföljts två veckor efter katastrofen.
Ibland sitter det en liten dj-l och retas med en stackars pensionär som bara vill njuta av livet under segel.

Anders

1995 filmade jag detta i Rodney Bay, St Lucia.

Den är värd att se och lyssna på även om ljudet är lite överstyrt.

http://www.arctic-fox.nu/Bilder/Video/Corona/Stillanatt.wmv

God Jul och Gott Nytt År!

 

Anders

Allt fint har en ände. Vi avslutar våra 4½ månader 2001-2002 i Karibien på Los Roques och sen bär detav hemåt. Se film:

www.arctic-fox.nu/Bilder/Video/2001/Roques1.wmv

 Många fler filmer finns på vår hemsida, www.arctic-fox.nu

Anders