Vi besättningen på Bonnie af Stockholm Tommy Helene och vår 15åriga dotter Annie, har nu seglat runt här i Västindien ett par månader. Vår resa började den 10 juni 2009 från Stockholm Horsfjärden och vi gick söderöver ner efter Europas Atlantkust.

Överresan tog oss 21 dagar från La Gomera till Tobago, vi hade god vind hela tiden och allt gick bra.

Väl framme på Tobago så fick vi uppleva det mest orörda av öarna, här fanns inte så mycket turister och heller inte så många segelbåtar, ca 25 stycken låg tillsammans med oss i Man of War Bay. Detta gjorde att vi lärde känna många av båtarna här för vi träffades antingen på stranden Pirate Bay eller i byn Charlotteville.

I Charlotteville lever de flesta enkelt, och fattigt men de man behövde som mjöl och konserver,toapapper och ibland smör och ost fanns att köpa i den lilla affären, och färsk fisk köpte man på marknaden eller av en fiskare direkt på båten. Kött fanns sällan att få, ibland hade butiken frysta kycklingdelar eller bara uppstyckat getkött med ben och allt, det såg inte så kul ut, så vi prova aldrig.

Grönsakerna och frukten köpte vi direkt på gatan av någon lastbil som kom två gånger i veckan,annars gick det runt en man och sålde frukt till alla turister till väldigt olika pris, så det gällde att kunna pruta, men det var egentligen inte dyrt.

Nu efteråt när vi seglat upp längs hela ökedjan så framstår Tobago som den vackraste och bästa ön, så Ni som skall segla hit missa inte Tobago.Här finns också den bästa dykningen på utsidan av Tobago, vår dotter Annie tog sitt Scuba cert, Open Water här till ett mkt bra pris.

Vi fortsatte upp till Grenada segligen över tog ca 20 timmar, vi seglade natt med Genacker i svaga vindar och fullmåne ochinget svall. Svall får man snart lära sig, är det man minst av allt vill ha, men som det finns mest av. Vindarna är oftast 15-20 knop, så det blåser alltid men det upplevs inte som ett problem utan det är svallet som är besvärligt.Grenada är en stor ö med mycket vacker och blandad natur. Vi rerkomenderar alla att ta en Guidetur runt ön. Men här finns allt att få, både i matväg och reservdelar till båten.

Färden fortsatte upp till Curriacou vi seglade över en undervattensvulkan det var lite läskigt, men en del seglar runt och en del går rakt över. Carrriacou var också en bebyggd ö med mycket folk och turister, så vi la oss på en pyttliten ö Sandy Island, som bara är ett rev med sand på.Svallet var hyfsat, men det rullade en hel del i alla fall. Upp sen mot Union Island som är St Vincent och Grenadinerna.Här vet de hur de ska behandla turisterna, de försöker att få oss att betala så mycket som möjligt för helst ingenting. Man känner sig hela tiden lurad och förmodligen är man det också. Vi tog en rundtur på ön till fots, och på den sida där inga turister går eller är ,var priserna i affärerna ca 30 procent lägre.

Tobago Keys är ett vackert ställe fullt av koraller och fisk, vi snorklade på och utanför revet och såg fyra stora Rockor simma förbi på ca 15 meters djup, de var mäktigt och en stor upplevelse. Här betar också ett stort antal sköldpaddor på den grunda sjöbotten, och man kan simma bakom dem utan att de störs. Men hit kommer också de stora katamaranerna med turister varje dag och det blir plötsligt väldigt trångt på dessa små öar. Befolkningen från Union Island sköter utfodringen av mat från stranden till rent hutlösa priser, här står också försäljarna med sina smycken och t-shirts, det förtar lite av tjusningen när de exponerar sig så hårt. Det är nationalpark och de tar betalt bara att ankra här. Visst man ska inte missa Tobago Keys men de kändes lite sorligt att det inte går att hålla det mer orört.

Vi seglade norrut till Bequia, en gamal liten valfångarö, fattigt men charmig ö och ganska lite turister.Ön kändes genuin och folk var vänliga.

St Vincent seglar man förbi på grund av alla rån som seglare utsätts för, det är helt säkert så att ön är vacker, och att flera seglare inte alls upplevt några rån, men eftersom myndigheterna säger att vi seglare är så rika och befolkningen så fattig så får vi skylla oss själva. Så vi valde bort denna ö, och seglade vidare till St Lucia. Vi angjorde den södra delen, där finns en bra svajvik utan svall och utan all service, bra övernattningevik innan man fortsätter norrut på ön.

På Lucia skall man stanna vid Pitoonerna och i Marigo Bay, och sen gå norrut till Rodney Bay kanske gå in i en marina för första gången sen Europa och fixa lite med båten, annars kan man svaja utnför Pigeon Island. Lucia är fint men fattigt och kriminaliteten är hög, men vi kände oss säkra här ändå. Allt fanns att köpa här fantasiska köpcentrum med mycket mat och även kött. Vi upplevde inte ön som särskilt fin utan fortsatte till Martinique.

Martinique är fransk och det märks både på befolkningen och vad man kan finna att köpa, franska viner och ostar men mycket folk och turister finns det här. Vi seglade runt öns västra sida som är vacker med rent klart vatten om du inte går in i Le Marin eller Fort de France, som är de två största hamnarna. Denna ö imponerade inte heller på oss så vi seglade vidare mot Dominika .

Dominika var en helt fantastisk ö lite som att komma tillbaka till Tobago. Regnskog höga berg floder och varma källor. Folket var vänliga och man fick aldrig känslan av att bli lurad, de säger att kriminaliteten är hög här men vi märkte inte det alls.

Denna ö stannade vi länge på och hyrde guide som körde oss runt, bra badvatten inte så mycket snorkling men rent och klart vatten, vi hade sköldpaddor runt båten och små färggranna fiskar, men det finns inte så mycket korall här.

Nästa stopp var Ills de Saintes små franska öar som tillhör Guadeloupe, fint rent få färgade men desto fler vita fransmän, här gäller Euro så nu är vi tillbaka till höga priser men god mat.Här finns fina sandstränder och flera vikar att svaja i om man vill.

Öarna runt Guadeloupe är mycket vackra och en del kan bara beökas med rätt vind och inga svall.

Monteserrat hade just haft ett utbrott så vi hoppade över denna ö och gick till Antuiga och English Harbour, det känns att ön varit i Engelsmännens händer och det syns överallt. Befolkningen var inte så särskilt vänliga, men korrekta vi fick känslan av att det tålde oss vita p g a vi inbringade pengar till dem.Jolly Harbour ligger på västsidan av Antuiga och är en väldigt vacker kustremsa, med grunt turkosblått vatten och enorma sandstränder.Vi fortsatte till nordspetsen runt Bird Island. Här påminner det om svensk innerskärgård, inga svall alltså och grunda vatten. Men här finns fina koraller att snorkla på och stora samlingar av fåglar vackert och helt utan turister och inta många seglare. Jag varnar alla från att gå till huvudstaden St John, smutsigt och ingen seglare går hit, vi var tvunga att checka ut ur landet därifrån men de ångrar vi att vi gjorde så checka ut ifrån Jolly Harbour istället.

Segligen till St Barth tog 12 timmar och för första gången sen Atlantöverfarten fick vi massor av fisk på kroken, det räckte till färsk Suchi och att frysa ned till framtida behov. St Barth har fint klart vatten med goda snorklingsmöjligheter, men ön är fransk och mycket dyr. Två gator har svenskt namn då ön en gång tillhört Sverige och husen är välbyggda om man gillar det, men annars var det inget att se tyckte vi.

St Martin är nästa ö hälften fransk och hälften Holländsk, här finns åter allt att köpa i matväg och på reservdelssidan, ön är lika stor som Fårö och har en internationell flygplats . Här landar 747:or nästan rätt på stranden, vilket har gjort den till en stor turisattraktion, men annars fanns det heller inget här att se i naturväg, men mångar bunkrar här för överfarten hem.

Vi seglade vidare mot Brittiska Jungfruöarna en resa på ca 80 distans. Jungfruöarna har oroligt klart vatten och många snorklingsmöjligheter. Men här finns också många hyrkatamaraner och många turister. Men det är som att segla i svenska skärgården, mycket klippor och sandstränderna är insprängda mellan klipporna. Inte alls så likt  de Västinden så som de visas i turistbroschyrer.Här tänker vi tillbringa våra sista veckor innan överseglingen mot Azorerna.

Vid pennan Helene