STORM

Vi lämmnade Tericiera Azoerna när det inte blåste något alls. Eftersom det Azoriska högtrycket ligger mer eller mindre still över dessa öar. Man kan ju tro att det skulle innebära att vädret alltid är solsken, men så icke. Här regnar det ofta en gång per dag, och det är dimma lite då och då, men där emellan är vädret skönt och varmt. Vi visste att om vi tog i oss ca 100 distans norrut skulle vi få vind nästa dag. Vi pratade ofta med Helge i Danmark om vädret, och så tog vi själva ned gribbfiler om vädret. Vi skulle,visade det sig efteråt.Att vi skulle ta oss igenom fyra lågtryck som kom från väst eller nordväst. Innan vi nådde England och Fahlmouth.

Det första tre lågtrycken visade sig stämma exakt med vad som utlovat var, men de fjärde som kom från Irland innehöll betydligt mycket mer vind än utlovat. Vi hade av Helge fått prognos som stämmde med vår, om vindar upp till max 35 knop. Det kan tyckas lite mycket, men vi är så pass tunga 25 ton så vi behöver lite vind. 

När det är utlovat 35 knop vet vi av erfarenhet att vinden mycket lätt kommer upp i 45 knop så vi var beredda på blåsig slör. Det som sen kommer är betydligt mycket mer, vinden ökar under dagen och vi ligger konstant på 55-60 knop, vågorna som bygger upp är enorma men vi seglar undan fint i dessa vågor, då de är långa Vi sitter oftast inne, då vi har däcksalong med stora rutor och har därför bra sikt framåt och utåt. Samt att vårt vindroder styr alldeles utmärkt åt oss.

När vinden blåser så här mycket hör man direkt när vinden ökar eller minskar i styrka, men den våg som tillsammans med en hård vindby fäller ned oss 90 grader hinner vi inte höra. Som tur är sitter vi alla tre bakom stora bordet i salongen så vi sitter kvar utan att kastas ned i styrbord, som allt annat vi har ombord gör.Rutorna är helt under vatten och vi tittar rakt ned i djupet ett par sekunder, masten var nere i vattnet, och vi hade bara en pytteliten bit av genuan utrullad på förstaget. Båten reser sig förvånadsvärt snabbt, men röran ombord är total. Tre larm tjuter för fullt, vatten i främre sektionen och i den bakre, samt att larmet för läckadande gasol tjuter så högt att man inte kan tänka klart. Vi får fort kontroll över gasol-larmet som visade sig tjuta då en kastrull med vatten runnit ut över densamma, så det var inte gasol. Vatten i den främmre sektionen visade sig också komma från kastrullvattnet, så det var ingen fara. Vattnet i den bakre sektionen kom från avluftningen till motorn som sitter i höjd med fönstren på däck. Det gick fint att pumpa ut, så ingen fara där heller.

Nu återstod bara den totala röra,av allt som vi trodde stod så sjöstuvat och säkert på olika hyllor.Dynorna i aktersalongen var helt upp och ned, likaså i fören och för att inte tala om köket, men allt detta gick att städa undan. Vi satte alla på oss sjöställen och gick med säkerhetslina upp i sittbrunn för att kolla skadorna och ställa oss att styra för hand. Att styra för hand och kolla bakåt när man surfade ned på en våg, känndes som att köra ner från en alptopp. Biminitaket var helt i trasor och bågen hade slitits bort men hängde på ett par repstumpar, så vi kunde rädda den. Vi hade förlorat rep-påsarna som sitter på akterdäck och kompasslocket och en hel del lite lösa saker, som hårshampo och tvål, men alla fendrar och tampar satt kvar på plats.

Vi kom undan med blotta förskäckelsen och nu efteråt, kändes ändå vår båt mycket trygg och säker.Vindstyrkan var som mest uppe och toppade på 74 knop i vindbyarna, så det blåste verkligen storm. Vi låg väldigt långt västerut men i höjd av mitten på Biscaya, och de säger ju att det ofta stormar på Biscaya. Vi hade stormen i 48 timmar innan vinden avtog till 30 knop och vi kunde segla lite lugnare, men vågorna tar lång tid på sig att minska i storlek. Tanken slår en, när man befinner sig i detta stormiga läge, tänk om man skulle vara tvungen att gå i livbåten. Jag tror nu inte man skulle klara det, i detta inferno som råder. Livflotten skulle bara blåsa bort även om man själv sitter fast i densamma,och hur skulle man sen ha en chans att komma upp i livflotten. Skulle sen restan av familjen kunna hålla ihop så att alla kom i flotten? att tro att man skulle få med sig en grabbag eller dylikt ned i flotten tror jag är omöjligt. Så rådet att inte lämmna en båt som flyter, verkar vara det bästa rådet man kan få.

Man lär sig en hel del om sig själv i sådana här lägen, ingen av oss tre ombord fick panik alla skötte sina sysslor fint. Familjen är pappa Tommy och mamma Helene samt vår 15 åriga dotter Annie, som efter denna årliga seglats vuxit betydligt i våra ögon. Hon klarar det mesta ombord, och hon har hela tiden tagit första nattvakten då vi seglar.

Vi är nu på hemväg och nu återstår bara Engelska Kanalen,Nordsjön och Keilkanalen innan vi åter seglar i Östersjön. Resan har varit fantastisk och vi har sett och lärt oss mycket nytt, för att inte tala om alla dessa människor som vi mött, några av dem kommer vi att hålla kontakten med även sen vi kommit hem.

Vid pennan Helene