En filosofisk betraktelse föranledd av trasig winch.

En winch krånglar, det är en Barient som köptes upp av Lewmar och naturligtvis lades ner. Ett kugghjul är slitet och vad gör man? Jo, man kollar på nätet och visst finns det flera som tillverkar och lagerhåller delar. Jag hittade en firma i Australien och visst kan de skicka mitt kugghjul, totalt 225 kr med nuvarande växelkurs. Så ser det ut idag, den fysiska platsen har inte längre betydelse, det virtuella, den nya kommunikationsstrukturerna har reducerat avståndets betydelse. Med blixtsnabba förflyttningar kommunicerar vi över oändliga avstånd, samtidigt som vi envisas med att segla, envisas med att på det långsammaste sättet och under obekväma förhållanden röra oss mot ospecifika mål.

Å andra sidan är den långsamma fysiska förflyttningen ointressant, vi färdas inte för att snarast möjligt nå målet. Vi färdas för resandets skull. Vi seglar på samma sätt som man alltid har seglat, för att nå det okända. För att utforska, för att uppleva våra möjligheter, för att tänja och utöka våra möjligheter. Det finns inga vita fläckar på kartan längre men har det egentligen någonsin funnits vita fläckar. Det har ju alltid funnits någon som hört dit, som har varit hemmahörande och som haft kunskap. De vita fläckarna, det okända det har varit vår okunnighet om den verklighet som funnits under horisonten. Det har vi fortfarande kvar, vi seglar för att nå det för oss okända. Ibland finns det okända inom oss och osäkerheten om vad detta består av får oss att känna oro. På Atlanten, i frisk slör med squalls som bygger upp akter om oss finns en möjlighet att detta okända blir synligt.

I kontakten med Australien rör jag mig blixtsnabbt i en slags tankevärld som förefaller overklig. Jag når andra som delar föreställningar och idéer om en tillvaro till sjöss. Paketet som så småningom kommer att levereras blir ett direkt bevis om att dessa två verkligheter faktiskt är delar av samma helhet. På samma sätt om vi nu når Australien om några år så kommer tillfället när vi träffas i sittbrunnen att knyta ihop det virtuella med den fysisk närvaro.

Det är som om de nya kommunikationsstrukturerna kopplar samman oss, vi som delar förhållningssätt och skapar ett mönster vars delar i sin rörelse ändå alltid kan samverka. Vi rör oss, vi färdas, vi seglar och vi upplever alltmer, vi når alltmer av oss själva samtidigt som vi hela tiden tillhör en kedja av kontakter och samhörighet.

Christer Lefvedahl