Rabalder seglade på Göta Kanal i somras. En fantastisk tur som gärna hade fått vara ett par veckor längre, men Skottland lockade …
Detta är en sammanfattning av Rabalders segling från Stocksund till Wales via Göta Kanal och destillerierna i Skottland från mitten av juni till slutet av september. Webbsidan krånglade på vägen så detta blir en ganska lång sammandragning av resebrev som publicerats hos Praktiskt Båtägande i sommar.
Med båten uppför Berg
28 juni 2008
Så har Rabalder äntligen kommit iväg på sitt sommaräventyr med mål att vara med och segla mellan whiskydestillerierna i Skottland i mitten av juli. Seglingen från Stocksund till Mem gick utan problem (om man inte räknar en släng av magsjuka efter en kycklingpizza) med stopp i Dalarö, lunchstopp i Nynäshamn och på Landsort.
Vi seglade tidigt andra morgonen från bryggan på Landsort utan motorhjälp men med hissat storsegel. För första gången testade vi nya skotskenan på den lika nya targabågen som flyttar upp hela storskotsystemet ovanpå sprayhooden. En lösning för att få bort storskotet ur sittbrunnen där den satt ganska hindrande på bridgedäck.
En lång trettontimmarsdag med gammal skvalpsjö i nosen tog Rabalder hela vägen över öppet vatten från Landsort till Arkö i St Annas skärgård och vidare in i Slätbaken och till Mem där Göta Kanal börjar. En åskby (”squall” på engelska) medförde kulingvindar och en snabb revning av storen utanför Oxelösund. På en halvtimme var åskbyn förbi och det blev motorgång i stället.
Vi sov i alla fall gott den natten när vi väl var framme i Mem!
Nästa morgon fick vi tips av slussvakten Emma hur vi bäst slussar.
Kanalvärdarna på kanalen, var nästan utan undantag extremt hjälpsamma. De förhöjer tiden på kanalen avsevärt. Foto: Göta Kanalbolag.
Kanalfakta
Den 26 september 1832 invigdes kanalen med pompa och ståt av Karl XIV Johan. 58 slussar (plus ytterligare 6 i Trollhätte kanal innan man når Göteborg) och 19 mil lång. Kan klaras av, i konvoj under lågsäsong, på tre dagar. När det är fler båtar på kanalen får man räkna med 5-7 dagar, men det finns tillräckligt att se och uppleva för två-tre veckor. Cirka 70 båtar går in i kanalen varje dag under högsäsong.
Fakta om Göta kanal
Maxlängd för båt 30 m
Maxbredd 7 m
Maxdjup 2,8 m
Maxhöjd 22 m
Högsta fart i kanalen 5 knop
Byggnadsår 1810 - 1832
Antal slussar 58
Längd 190 km
Högsta höjd över havet (Sjön Viken) 91,8 m
Priser sommaren 2008:
Enkel resa Mem-Sjötorp eller vice versa
0-8,99 meter 3 800 kr
9-11,99 meter 5 000 kr
12-14,99 meter 6 500 kr
15-30 meter 7 600 kr
Pris Trollhätte kanal: 775 kr
Gott om plats
Det är fortfarande nu i mitten av juni inte riktigt högsäsong och få båtar på kanalen. Gott om plats och tid att njuta av det fantastiska landskapet som passerar i lagom takt när man tuffar fram i fem knop på kanalen.
Första dagen gav tre slussar upp till Söderköping dit vi kom efter ett par timmar och två slussar efter Mem.
Söderköping är numera en väldigt trevlig sommarstad, men hade sin glansperiod under medeltiden fram till 1500-talet. Stan har många fina gamla hus och kyrkor att vandra runt bland. Vi åt också ett par makalösa kreationer på glassrestaurangen Smultronstället.
En av glassrestaurangen Smultronställets specialglassar Vulkan kan avnjutas i Söderköping. Foto: Göta Kanalbolag.
Slusstrappan
Sjön Roxen vid Linköping bjöd på motvind och korta toppiga vågor och tog ganska precis tre timmar vilket gjorde att vi inte hann fram till Bergs slusstrappa med sju hopkopplade slussar innan sex när slussvakterna stänger för kvällen.
I stället för att komma vidare, blev det Hamnkrogen och en mild vegetarisk risotto med rödbetor och chévrecreme. Vi testade också “Slussvaktarens panna”, oxfilé, fläskfilé och med baconstekt svamp och en Göta Kanalbrygd ett öl gjort på korn från Ödeshög men bryggt i Tyskland.
Dagen efter tog vi de sju kopplade slussarna upp till gästhamnen i Berg med tre andra båtar som man lär känna när man slussar tillsammans.
Lunch på Jennys Kaffestuga; stekt strömming, Quornspett och bakad potatis med Skagenröra.
Kanalresan i sommar har som tema god mat, även om den lätta matförgiftningen från Nynäshamn gjorde starten mer än lovligt ”skakig” …
En ny typ av fender av EVA-plast som passar perfekt med en planka. Bästa metoden att skydda friborden från slussarnas skrovliga stenväggar.
Tolv fendrar
Efter tre dagar på Göta Kanal kan jag bara rapportera att alla de tolv fendrarna som vi har ombord fungerar fint! Efter Söderköping råkade vi på en container med gamla plankor. Den knöt vi ihop med de nya fendrarna som med sin form gör en perfekt kombination som skyddar friborden från skrovliga slussidor.
Att vi har så många fendrar ombord beror på att Göta Kanal är den perfekta platsen att testa just fendrar på; från billigaste möjliga, över egentillverkade platta fendrar till uppblåsbara extrafendrar finns med ombord. Testrapport kommer.
Position: Gästhamnen i Berg
Antal seglade nautiska mil: ca 150 M
Motortimmar: 32 h
Man kan möta de mest konstiga farkoster när man går Göta Kanal. Här en tysk amfibiebil i Hajstorp Övre.
Kanaljerna på kanalerna
Den 28 juni anlände vi till Göteborg och Lilla Bommen efter att i sakta mak ha gått längs Göta Kanal på åtta dagar och sedan ytterligare två dagar för Vänern, Trollhätte kanal och Göta Älv. Nu fortsätter vi norrut.
De 58 slussarna på Göta Kanal och de otaliga broarna har varit en mycket behaglig upplevelse. Sverige är verkligen fantastiskt och det återupptäcker jag alltmer efter att ha vistats och bott utomlands i perioder.
Trots det har vi nästan sett flera utländska båtar än svenska, men det beror möjligen på att det fortfarande är tidigt på säsongen och den stora semesterperioden inte börjar förrän nu efter midsommar.
För det kan väl inte vara att svenskarna väljer andra semestermål? Jag skulle gärna göra Göta Kanal till en lite längre semester. Och då ha med bra cyklar ombord och göra dagslånga utflykter till mål i närheten. Ett par, tre mils radie bör man enkelt klara av.
Att slussa på Göta Kanal är inga problem, det går lugnt till eftersom det inte är någon kommersiell frakttrafik som man kan möta på kanalerna nere i Europa.
Så här ett par dagar efter att man kommit ut från kanalen, kan man börja sammanfatta. Trevligast minnen från kanalresan gav Söderköping och ett oplanerat stopp i Hajstorp.
Söderköping är en typisk sommarstad med hamnen i centrum där det händer mycket. Kvällen vi var där var det dans på hamnplan med levande orkester. Vi åt glass och vandrade runt bland de gamla husen.
Plötsligt händer det i Hajstorp
I lummiga Hajstorp hamnade vi när vi försökte pressa på för att hinna fram till Norrkvarn i närheten av Lyrestad och E20 på Västgötadelen av kanalen för att få en god middag.
Eftersom slussvakterna gärna vill gå hem klockan sex, meddelade de att vi inte skulle hinna fram innan stängningsdags. Med utsikten att ligga vid en brygga mitt i ingenstans på den västgötska slätten, valde vi att ta rådet att stanna i Hajstorp.
Ett litet kafé och vandrarhem, ett gammalt magasin med konsthantverk och gamla jordbruksredskap och – plötsligt från ingenstans – ett 70-tal gamla bilar och motorcyklar. Den lantliga idyllen förvandlades till myllrande folkliv, blå rök från tvåtaktsmotorer, gubbar och tanter som anlände på motorcyklar, puttrande moppar, en lokal sjätteklass som bakat bullar inför en klassresa, parkerade jättelika amerikanska bilar nästan lika långa som Rabalder och .
Min favorit blev en amfibiebil som tog flera turer på kanalen från en liten ramp, gjorde kvällen till en höjdare. Maten kunde vi lösa genom att Törebodas centerpartistiska kommunalråd Karl-Johan Gustafson (det är turistservice det!) tog oss med i bilen till ”Törebodas bästa pizza”. Från pizzahaket Amanda fick vi med oss varsin pizza tillbaka till båten och vi kunde njuta av veteranbilarna som fortsatte rulla in. När vi ätit klart, tog vi med våra kameror och kunde gå och titta närmare på bilarna. Varannan onsdag träffas Västergötlands veteranbilsförening (eller något liknande) i Hajstorp under sommaren för att titta på varandras bilar och tjôta lite grand.
Slusskar
Att alla slussvakter är viktiga för upplevelsen är tydligt – och någonting Göta Kanalkontoret satsar mycket på. Vi upplevde de allra flesta som perfekta guider som tog hand om de båtar som kom in i slussen. Det var bara på något ställe där killen i slussen föredrog sin tidning och att sitta kvar på sin pall i stället för att hjälpa båtarna i slussen.
På Myrorna i Motala kunde man köpa en hel påse böcker för 25 kronor. Räckte länge sedan ...
17 böcker för 25 kronor
I Motala försökte vi hitta en järnhandel för reservdelar. Det gick vi bet på, men hittade i stället lokala Myrorna (Frälsningsarméns försäljningsställe) där man fick plocka ihop en stor påse böcker för 25 kronor. Jag hittade 17 böcker som verkade intressanta men ytterligare 4-5 böcker hade nog gått ner i påsen innan den var full. Jag köpte både Dirk Pitt-thrillers, några Enid Blyton Fem-böcker från 1950-talet och Jean M Auels ”Clan of the Cave Bear” (visst är det 1980-tals tantsnusk).
En och femtio per bok – vilket kap!
Eftertanke
Ska man hinna med kanalen ordentligt, behöver man nog tre veckor – och det skulle ha varit mycket trevligt att ha all den tiden. Men nu lockar nya äventyr. Först Bohuslän och sedan Sydnorge …
Bäst: Påfyllningen av båtlitteratur i Motala
Sämst: Marstrand är vackert, men ingen plats att besöka under högsäsong
Farsund 6 juli
I väntans tider
I Farsund på Norges sydvästligaste del, har vi haft värmebölja fram tills för någon timme sedan – nu duggar det lite medan jag sitter i sittbrunnen och skriver detta och har varit tvungen att dra på mig fleecetröjan.
I går rundade vi Norges Kap Horn; Lindesnes. Havet låg dock lugnt och dubbleringen gick lugnt till. Ordet dubblering läste jag ofta i äventyrsböckerna som liten och förstod aldrig varför det hette dubblering när man seglade förbi en udde. Inte ens 1880 års upplaga av Nordisk familjebok kunde ge en bra förklaring.
Svenska västkusten och Marstrand (undvik på sommaren!) lämnade vi i tisdags för en tjugotvåtimmars segling till Kristiansand på Norges sydspets. Vi fick gå mycket för motor eftersom vinden inte ville vara med hela tiden.
En bild av vädersituationen då vi seglade över. Starka medvindar att vänta.
Överseglingsväder
Just nu specialstuderar jag och Anders, som är med i drygt två veckor till ombord på Rabalder, alla vädertjänsters prognoser för den nästan tre dygn långa överfarten till Skottland.
Ett lågtryck söder om oss kommer att ge ostliga vindar, men vi avvaktar till i morgon bitti för att se hur starka dessa vindar blir – SMHI säger kuling. Ett högtryck kan vara att föredra för en översegling, men det kan ju dröja & Det blir tyvärr inget Shetland och Orkney denna sommar, eftersom vi ska vara med i Classic Malts Cruise som drar igång i Oban om en vecka. Just nu verkar genvägen genom Caledonian Canal vara det bästa alternativet för att hinna dit i tid.
Sträckan Norge – Skottland är runt 280 nautiska mil lång och vi räknar med två och en halv till tre dagar för överfarten.
Långseglare
Här bredvid på båtbryggan i Farsund ligger Stefan och Carina Weckfors och sina två barn med sin franska aluminiumbåt Ovni 365 och ska segla till Bergen. Stefan och Carina seglade i fem år till Patagonien 1998-2003 med sin Allegro 33:a Discovery och har beskrivit detta på sin hemsida http://hem.passagen.se/weckforz/discovery/index.htm
Just nu ser de inte någon ny långsegling med två små barn, men möjligen blir det Skottland nästa sommar.
Båtprojekt
På båten har vi riggat om förstaget till peket (med hjälp från Viking i Fiskebäck som snabbt tog fram ett nytt förstag med fast vantskruv) och riggat nya rullgenuan men också kopplat in plotter för att kunna jämföra navigationsmetoderna med dator eller plotter. Plottern underlättar navigationen betydligt, och speciellt med gott om strömmande tidvatten i Skottland.
Andra förändringar är att autopiloten är uppkopplad medan däremot vindrodret fortfarande ligger nedstuvat i sittbrunnsfacket. Där ligger också ankarspelet som snart måste på plats &
Mer jag har lärt mig: bärbara datorn drar 1,6 ampere från batterierna – det ser jag lätt med nya batterimätaren. Jag har också kollat vad plottrarna ombord drar; från 0,2 till 0,6 ampere och det är naturligtvis bättre för längre överseglingar än att använda datorn. Datorns styrka är en stor skärm och att den kan göra så mycket mer – som att skriva dessa loggboksanteckningar &
Bäst: Norge är mycket vackert och fler seglare borde hitta hit.
Sämst: Pizza 250 kr en öl 80 kr (och det var en budgetlunch)
Bloggbok 11 juli 2008 Clachnaharry Inn utanför Inverness Scotland 22:41
Äntligen haggis till lunch
Efter sjuttiofyra timmar på väg över Nordsjön från Farsund på Norges sydvästra hörn angjorde vi Inverness fyrtiofem minuter efter att slussen in i Caledonian Canal hade stängt klockan sex på kvällen. Det finns förvisso andra hamnar på vägen i Moray Firth upp mot Inverness att dela upp överseglingen i något mindre delar, men vi hade fin vind med oss och gjorde god fart. Efter ett par dygn på havet spelar en dag mer eller mindre inte så stor roll ...
Gamla Nordsjön svallar och brusar
Nordsjön var tämligen vänlig mot Rabalders besättning. Efter att ha fyllt upp med diesel, köpt färskvaror och bröd och begagnat en stillastående toalett för sista gången på några dagar, stack vi ut till havs.
En bit ut från norska kusten gjorde korsande sjö från (minst) två håll att vi slängdes omkring en del - speciellt när två vågsystem ställs på varandra och en fyra meter brant våg bryter precis bredvid båten.
Men när det väl slutar blåsa (som mest runt 10-13 m/s) lägger sig sjön snabbt. Sista dygnet hade vi i stället ganska skral vind och vi fick köra motor en hel del. Den lilla tanken och dunkar (stora tanken på 215 liter är inte i drift ännu) på 25+20 liter diesel räcker för runt ett dygns körning.
Ett stort men långsamt lågtryck passerade från mellersta England till Danmark och gick alltså söder om oss. Det gjorde att vinden de två första dygnen var ost och nordost, vilket är att föredra snarare än den förhärskande västvinden. Speciellt som kursen mot Skottland nästan är rakt västlig.
Nordsjön var alltså inte särskilt vrång mot oss och de många oljeborrplattformarna gjorde välkomna avbrott och någonting att titta på under överseglingen - speciellt under nätterna ...
En första haggis i Skottland
Efter att ha sovit ganska illa på en kraftigt gungande båt och inte ätit någon varm lagad mat utan mest mackor och yoghurt, var det härligt att komma till Inverness för att knalla upp på stan och gå in på första bästa pub för en haggis (skotsk pölsa) och en cheeseburger.
Ingen dusch fann vi vid den sena tiden på kvällen, men vi sov i alla fall som klubbade sälar i ett hörn av den kommersiella hamnen. Med mycket långa linor som går iväg långt på kajen klarar man de nästan 3 meters tidvattenskillnad som är just nu när det är "neap" (liten skillnad på hög- och lågvatten på grund av att månen är halv). Inverness har just nu ingen marina utan man håller på att bygga en ny. Undvik centrala stan just nu i sommar! I stället kan man lägga sig i första slussen i Muirtown och sedan knalla 15 minuter in till Inverness.
Ledig dag
Dagen har mest gått åt till att gå in på kanalen till första gästhamnen (ingår i kanalavgiften), ta en mycket efterlängtad dusch (och ärligen kanske också välbehövlig). Vi tog också en haggislunsch på en mycket bra restaurang vid floden innan vi begav oss till Gael Force, som är en båttillbehörsbutik av storlek större. Lite billigare än i Sverige, men norrmännen som vi slussade tillsammans med hade nästan halva priset mot hemma i Oslo. Norge uppfattade vi också som dyrt, men mycket vackert.
Nu är det vår andra kväll i Skottland och vi sitter på Clachnaharry Inn vid kanalen och provar den lokala bittern. Det är fredag kväll och hela byn, från tonåringarna till dem som parkerar rullatorn utanför pubdörren, kommer in för en pint eller en wee dram och att snacka med grannen.
Rökförbud inomhus råder även här och det är en glädje att sitta inomhus i någorlunda vällukt - att vi också numera är nyduschade hjälper naturligtvis till!
Loch Ness, Oich och Lochy
I morgon fortsätter vi ut på Loch Ness som utgör en del av Caledonian Canal för att ta oss mot Skottland västra kust och alla fantastiska öar. Jag seglade några dagar på västkusten för fem år sedan och ser mycket fram emot att komma tillbaka på egen köl och se mer!
Vädret är, självklart, ett samtalsämne i Skottland - det regnar några skurar nästan varje dag (hittills i alla fall) men däremellan kan det vara sol även om det inte varit tillräckligt varmt att ta av fleecetröjan ännu! Skottland är fantastiskt och lite lagom exotiskt, bara några dagars segling från Sverige!
Nu väntar deltagande i Classic Malts Cruise från nästa vecka, då vi ska segla från destilleri till destilleri och däremellan upptäcka vikar och samhällen.
Position: Clachnaharry, Inverness, Skottland
Bäst: En första bitter och en haggis
Sämst: Inverness hade sommaren 2008 ingen gästhamn. Vi förtöjde mellan två ruttna pråmar.
Bloggbok 13 juli 2008 Neptune’s Staircase / Caledonian Canal
Seglingen runt Inre Hebriderna
Efter 23 slussar på Caledonian Canal är projektbåten Rabalder nästan framme på Skottlands västkust. I morgon väntar Neptune’s staircase som är en slusstrappa med 8 slussar på rad som lyfter (eller sänker i vårt fall) nivån med 16,5 meter.
Caledonian Canal var färdigbyggd 1822 och har stora dimensioner jämfört med Göta kanal – slussarna är 45 meter långa och 15 meter breda medan Göta Kanals slussar är 23x7 meter. Största skillnaden på kanalerna, förutom att Caledonian Canal till största delen består av långsmala sjöar, är att det är ett fåtal båtar och mycket storslagen vildmark runt om Caledonian. Men precis som på Göta Kanal tycks det mest vara utlänningarna som utnyttjar vattenlederna. Här på Caledonian är det en hel del svenskar och norrmän.
På Göta Kanal var det Holländare och tyskar.
Mer Haggis
Hur som helst har vårt eget tema för de båda kanalerna varit att äta gott. Hittills har vi ätit haggis varje dag i Skottland – i alla olika upptänkliga former. Den förrätt vi åt i kväll liknade mer köttbullar och potatismos i ett sjö av brunsås än det ursprungliga formen av en palt med olika kött och inälvor plus korn inlindade i fårmage. Serveras tillsammans med potatis och rotmos (neaps and tatties). I går var det fish’n’chips även om det på menyn kallas något annat, som Haddock in beer batter.
Den engelska maten är ganska stabbig även om (efterlängtade) influenser från andra länder börjar få effekter. Vi testar självfallet också de lokala bryggeriernas olika bitters (halvmörk öl) och snart blir det whisky som ska testas på olika sätt.
Position Caledonian Canal
Bäst: Kanalen är fin, här ska man inte stressa utan gärna en vecka för att hinna upptäcka allt.
Sämst: Motvind på de lååånga sjöarna
Bloggbok 18 juli 2008
Isle of Skye, Loch Harport
Vi ligger nu i viken utanför Taliskerdestilleriet och kom vid sextiden igår efter 54 M från Tobermory där vi hade besättningsbyte. Igår kväll (efter en välbehövlig dusch) var det celidih (”killi”, en skotskt fest) på Taliskers strandremsa och skotska danser dansades till ett litet band och Pete Goss (ensamseglare ibland annat Vendée Globe) berättade hur han räddade en fransk ensamseglare i samma tävling. Destilleriet Talisker sponsrar numera engelska sjöräddningen – ett lyckat exempel på hur sprit och sjön kan höra ihop.
Från Caledonian Canal satte vi kurs mot Tobermory tidigt på morgonen i tisdags för att hinna göra de 43 M innan mörkret. En smalt sund, Corran, ska passeras och det betyder att man bör passa in dessa till när tidvattnet håller på att vända för att slippa de värsta tidvattenströmmarna. Vanligen brukar dessa innebära höga branta vågor som lätt slår in i båten eller gör framfart nästan omöjlig eftersom vågorna är svåra att slå sig igenom med en bred och tung båt. Som tur var passade tidvattnet och Corran-passagen bra med avgång 8.30 från sista slussen i kanalen. Ut på salt tidvatten igen.
Seglarcentrum i Tobermory
I Tobermory var det fullt med båtar som alla deltar i Classic Malts Cruise. Alla 22 gästbojarna (£15 natten) var upptagna och många båtar hade ankrat. Men sedan i år finns det pontoner för ett trettiotal båtar (£2,5 per meter båt) och här fanns det plats! Tyvärr ganska dyrt med 250 kronor natten men nära till duscharna och med elström för att ladda allt som måste laddas (och det är numera ganska mycket, från batterier till kameror, mobiltelefoner och datorer).
Bäst: Storslagen natur
Sämst: Svårt att hitta uppkoppling
Bloggbok 26 juli, Islay
Bland goda drammar och kufiska slott
Whisky har provats och vi har besökt fantastiska Kinloch Castle på ön Rhum på vägen ner igen mot Tobermory för vidare färd mot Oban och Islay.
Kinloch Castle
Kinloch Castle på ön Rhum skapades i början av förra seklet av George Bullough som ärvt sin förmögenhet av sin far som gjort spinnmaskiner för bomull. Slottet hade nymodigheter som elbelysning från eget vattenkraftverk och fönster med dubbelglas. Inga kostnader sparades för ett ställe som användes några veckor om året. Inredningen är översvallande Viktoriansk med volanger, ekpaneler och en massa djurfällar- och huvuden överallt. Under trappan en orkestrion med 40 luftdrivna instrument som bland annat kan spela signaturmelodin till Monty Python. Alla originalmöbler finns kvar (utom några särskilt värdefulla som finns på museum i Edinburgh) och det är en mycket fascinerande vandring bland de otaliga rummen. Numera är byggnaden förfallen eftersom konstruktionen inte tål det myckna regnandet på ön. Det kommer att kosta upp mot 200 miljoner att restaurera och dessa pengar finns inte. Besök innan det är för sent.
Åtta destillerier
I förrgår kom vi fram till Port Ellen på ön Islay på Skottlands västkust efter drygt 60 M från Oban med ett stopp i Craighouse där det blåste så på kvällen att vi blev kvar ombord och tittade på Highlander på videon. På vägen gjorde vi ett tag 10-12 knop strax norr om Corrywreckan där det är starka tidvattenströmmar. Havet kokade runt båten men det var lite vind och de stora vågorna höll sig borta.
Efter framkomst till Islay gjorde vi ett par besök på ett par olika destillerier (Lagavulin och Laphroigh som ligger alldeles intill Port
Ellen) och igår gjorde jag också en rundtur på ön i varmt sommarväder med buss. Vi hann inte åka upp till helt nya destilleriet Kilchoman, men har i alla fall prover inköpta på lokal mataffären, som till hälften bestod av hyllor med whiskey där den dyraste kostade 1000 pund (cirka 12 000 kronor). Ingen sånt utbud på Ica-butiken hemma ...
Classic Malts Cruise
Igår avslutades också årets upplaga av Classic Malts Cruise på destilleriet Lagavulin. Personal på destilleriet, ortbefolkningen och alla besättningen på det 70-tal båtar som var kvar i seglingen (från början var
83 båtar med nästan 400 personer anmälda, men alla är inte med på alla tre stoppen med tillhörande fester). En diger buffé av det som brukar kallas sjöns frukter var uppdukad, med allt från sill och rökt/gravad lax till krabbor och färska ostron. Lokal ale från ön eller en eller annan whisky från destilleriet kunde också intagas.
Allt samman fantastiskt gott! Vädret har varit strålande de senaste dagarna och kvällen var ljum och knott-fri. Svenskarna (och svensktalande finnar) var näst största nation i årets upplaga och kunde hittas överallt, inklusive intrasslade på dansgolvet med de ganska invecklade turerna i de skotska gruppdanserna.
Just idag har jag tvättat, städat båten (inte riktigt klar än, men jag måste iväg till ungdomsgården som har internetcafé för att skicka detta) och väntar ny besättning i kväll. Då blir det lokal haggis på White Hart och möjligen också en pint och en wee dram. Vem vet?
I morgon är tanken att segla vidare till Nordirland och Ballycastle på nordkusten. Det är kraftiga tidvattenströmmar och att tajma dessa rätt, med hjälp av almanackan, är mycket viktigt. Tajmingen är viktig trots att vi nu är på väg mot neap (liten nivåskillnad på tidvattnet).
Position: Port Ellen, Islay
Bäst: Att besöka destillerierna är en höjdare som man kan sysselsätta sig med.
Sämst: Port Ellen är inte en by med hyggliga lokaler om man vill äta ute.
Utsikt över hamnen på Rathlin Island (Nordirland) ett par timmars segling söder om Islay.
Bloggbok 3 aug 2008 Ardglass/ Nordirland
Puffins och Guiness
Efter en vilodag på fredagen (efter torsdagens fest på Lagavulin) och efter att ha väntat in ny besättning i Port Ellen på whiskyön Islay (en dag fylld av städning, tvätt och annat som fått stå åt sidan den senaste veckan). På kvällen intogs kokt fårskank med tatties (potatis) på White Hart Hotel, men det var något av en besvikelse efter att faktiskt ha ätit ganska hyggligt på de flesta platser den senaste månaden. Inte ens skållande varm äppelpaj till efterrätt lyckades ändra det. Tyvärr hade de ingen haggis och sista chansen att äta skotskt pölsa gled oss alltså ur händerna …
Runt lördag lunch gav vi oss iväg mot Nordirland efter att ha väntat in tidvattnet, så att vi skulle få slackvatten runt Rathlin Island (strax norr om Nordirland) som normalt har starka strömmar och bör tas vid rätt tillfälle.
Men vi var nästa helt utan vind och några races (strömvirvlar och överfallsvågor) uppstod inte, utan vi hade mest nån knops ström från sidan under överseglingen. Eller segling och segling, det var perfekt motvind. Motorn har fått jobba mycket under sommaren, det är inte många timmar som vi haft annat än motvind &
Puffins på Rathlin
Egentligen var vi på väg till Ballycastle men Rathlin med sina tiotusentals puffin (en alkfågel med mångfärgad näbb) och andra sjöfåglar lockade på vägen och vi gjorde ett nytt beslut.
Efter att som vanligt kollat med båtgrannarna var fasciliteter det finns; som duschar, sevärdheter, bästa matställe/pub. Att snabbt orientera sig när man kommer till en ny plats måste man lära sig.
Tyvärr fanns inga bord kvar i den tydligen goda restaurangen ”The Auld kitchen” i sjuttonhundratalshuset Manor House precis bredvid hamnen utan vi åt krabb-burgare på Emma’s Chip Ahoy i stället.
Toaletterna i hamnen användes av camparna också och eftersom det var lördag var många fastlandsungdomar över för att campa och festade. En tjusig ny flytbrygga med plats för 10-15 båtar längs bryggan och sedan går det ju ligga många utanpå dessa &.
Dagen därpå använde vi till att ta minibussen (£5) upp till fågelklipporna och fyren på klippväggen med själva fyrlyktan under tornet (fungerar i och med att tornet är högt uppe på klippväggen). Sedan vandrade vi de sex kilometrarna tillbaka till samhället i strålande sol och runt 22 grader varmt – de senaste veckorna i Skottland har vi verkligen inte blivit bortskämda med möjligheten att ta av ylleunderstället.
Nordirland
Första riktiga hamnen på Irländska ön blev Ballycastle som ligger en timmesgångväg söder om Rathlin Island. Ballycastle bjöd på söndagsmiddag på populära Mariner’s hotel där vi åt Texas Chicken och blev bjudna på ostkaka med After Eight-smak eftersom de glömde våra förrätter ”very, terribly sorry indeed”..
Dagen efter vandrade vi upp på stan, som ärligen inte var så mycket att se, för att senare på eftermiddagen passa in tidvatten strömmarna för att ta oss drygt 33 M till Bangor som ligger precis utanför Belfast.
I Bangor hamnade vi på en liten indisk restaurang där vi lyckades äta lunch för 500 kronor innan vi kunde gå runt stan för att titta närmare. På grund av mycket (mot)vind stannade vi en dag extra, då jag jobbade en del. Jag hann dock ut på stan för att köpa lite ”svenskt” smågodis och några engelska tidningar. Min besättning Torulf åkte in till Belfast och turistade i stället.
På torsdagen, efter två nätter på Bangor Marina, lade vi till runt hörnet runt 7 M från Bangor, i den lilla staden Donhagadee (inte lätt att uttala!) där Jerry som förestår hamnen lämnade sina arbetsuppgifter för att en smula storögd titta på oss när vi gick in i det mycket smala inloppet med vassa klippor på var sida där vågorna bröt och som avslutades med en tvär 90 graders gir in i en muröppning som bara var 7-8 meter bred. Vågorna var ganska höga och Jerry undrade om vi varit där förut? Vilket jag svarade nekande till. Jerry menade att det inte var någon lätt insegling, och jag kunde bara hålla med om det.
Men jag hade sett flygbilder på webbplatsen marinas.com kvällen innan och visste ganska bra hur det såg ut – flygbilder på vykort har jag navigerat efter förut på Bora Bora där det i princip bara är ”eye-ball navigation” som gäller. Och som jag förklarade för Jerry, så är vi ganska vana vid många klippor och bränningar hemifrån Sweden.
Fast ärligen var det med hjärtat i halsgropen som vi närmade oss hamninloppet i full fart – mellan undervattensklipporna (som inte syntes annat än som bränningar) var det inte så många meter &
På tur i Donhagadee
Dagen i Donhagadee tillbringades med början med en lunch på välkända Pier 36 där vi fick Broccoli- och Roquefortost soppa följt av en pasta med rökt torsk och gräddsås. Med en broschyr från turistbyrån (foajén till puben) tog vi en guidad vandring bland stadens alla mer eller mindre kända hus och gränder.
Vi besökte på kvällen puben Grace Neill’s från 1611, enligt uppgift Irlands äldsta pub. God Guiness hade de i alla fall. Och det var lågt i tak.
På kvällen ägnade vi oss också åt att försöka beräkna avgångstid för att komma in i Carlingford Sound där det är 7,5 knops motström om man inte lyckas passa in tidvattnet väl. Donhagadee har en tröskel på hamnen (som egentligen är ett stenbrott) som måste ha tillräckligt med vatten innan man kan lämna den. Det sker vid högvatten +-4 timmar. Så 6.30 var väckarklockan ställd. Det var för lågt vatten för att komma över tröskeln som håller runt en meter kvar av vatten även när tidvattnet är nere.
Nya planer
Vi somnade raskt om, och vaknade sedan för sent för att komma in i Langford lough. Att vi försov oss gjorde att vi fick nån knops motström hela vägen och kom någon halvtimme försent för att kunna komma in i det smala sundet. I stället fortsatte vi en timme nedåt kusten till Ardglass där vi nu legat i två dagar. I morse åkte min besättning hem (liftande eftersom det bara går två bussar per dag på söndagar, vilket missades).
Jag är kvar i hamnen i Ardglass och sitter i solskenet i Rabalders sittbrunn och skriver. Solen gör att det blir svårt att läsa på skärmen, och kanske blir det en del felstvningar.
Nu är jag alltså själv ombord, men har jag ett kraftigt försenat manus att lämna mycket snart, så jag kommer sitta framför datorn och nog bara segla kortare bitar – om alls – de närmaste dagarna.
Bäst: Det finns mycket att upptäcka på den här ön.
Sämst: Ingen uppkoppling och flera deadline. Hos godiskiosken kan man koppla upp sig ståendes på en stapel med chips för 4 pund i timmen.
Blogg 6 september Isle of Man
Irländska sjön
Efter att ha varit hemma ett par veckor för att jobba kom vi tillbaka till Rabalder i hamnen i Ardglass på Nordirland.
Det var först väldigt trevligt att komma hem till Old Sweden; filmjölk, kanelbullar, träffa släkt och vänner och varmt vatten ur kranen – hur mycket som helst!
Men redan efter någon dag längtade jag tillbaka till Rabalder och seglingen igen! Att genomföra seglingen som en bit-för-bitsegling är sannolikt den optimala kompromissen – då hinner man inte bli less på något; varken seglingen eller kontoret!
I planeringen jag gjorde innan avsegling fanns det en teoretisk möjlighet att segla vidare söderut redan i vinter, men förutsatte att jag kunde jobba på vägen. Att koppla upp sig mot Internet har visat sig betydligt knivigare än jag trodde och att jobba på distans har inte funkat tillräckligt bra när det har varit deadline för större projekt.
Vinter i Sverige
Vinterns projekt hemma i Stockholm är därför nu bestämt. Jag ska renovera och göra om en liten motorbåt i en artikelserie som förutom i tidningen också ska kunna följas på webben för varje dag i realtid. Inte minst för att få feedback och bra tips från läsare på hur projektet kan göra framsteg. Därför har jag medvetet gjort ganska få planer för renoveringsprojektet – en risig motorbåt mellan 4 och 6 meter är grundförutsättningarna och sedan ska jag, förutom en vanlig renovering, också göra båtens yttre och utrustning lite ”extra speciell”. Har du koll på en sådan båt eller förslag på utrustning eller utsmyckning, så tipsa gärna mig!
Inblåsta
Först var vi inblåsta på Irland ett par dagar med en kuling vinande över våra huvuden och gjort att masterna på de andra båtarna både visslat och klonkat med fallen slående mot masterna.
Sedan seglade vi över Irländska sjön till Peel på ön Isle of Man där jag har släkt (fast det är många generationer (nästan 30) tillbaka, så jag har inte provat hitta dem telefonkatalogen)
I Peel ligger man i en hamn där man har en höj- och sänkbar port som håller kvar vattnet inne i hamnen vid lågvatten. Det gör också att det bara går att ta sig ut vid bestämda tider på dygnet. Vi skulle verkligen behöva ta oss söderut för att komma till båtmässan i Southampton, men det ska blåsa kuling även i morgon och troligen övermorgon också. Som tur är, är närmsta pub bara 8 meter från båten &
Rabalder kommer att läggas i någon hamn i England eller Bretagne för några månader medan jag är hemma och jobbar på nya båten. Med det är först i början av oktober, till dess ska vi segla i Wales, Cornwall och möjligen Bretagne.
Bäst: De flesta Irländare på landsbygden är mycket trevliga och en pratstund är lätt att få.
Sämst: Svårt att hitta reservdelar, fiskekooperativets lilla affär hade inte mycket att erbjuda. Men köpte i alla fall en stor tjugolitersdunk med motorolja.
Rabalder precis nedanför puben i Peel på Isle of Man. Här låg vi stilla i några dagar.
Bloggbok 22 september Peel
Tidvatten och borgar
I den lilla staden Peel på Isle of Mans västkust blev vi kvar i några dagar medan några snabba lågtryck passerade. Vi passade på att gå längs klipporna vid kusten och ta en buss till huvudstaden Doolish (Douglas).
Den kända motorcykeltävlingen var avslutad sedan ett par veckor, men halmbalarna stod kvar längs vägarna och alla t-shirts såldes ut till halva priset. Det sägs att det inte finns några hastighetsgränser utanför samhällena och att man därför kan köra så fort man vågar. Ser man de slingrande vägarna längs stupen på öns ostsida, borde det inte vara så fort ...
Efter en snabb titt i telefonkatalogen fann jag inga släktingar vid namn Godredsson - men de kanske flyttade till Sverige allihop?! Det var ju trots allt trettio generationer sedan :-)
Högtryck
Efter fem dagar inblåsta på Isle of Man kom i stället ett jättelikt högtryck som sedan parkerade sig över detta område med sol och mycket svaga vindar. Vi tog oss för motor de dryga femtio sjömilen över till Holyhead, en ö utanför ön Anglesey i nordvästra Wales.
Väl där tog vi tåget till Manchester och jag tog mig sedan vidare till båtmässan i Southampton. På mässan blev jag glad att hitta flera mycket vackra daysailers med oerhört snygga linjer och ett formspråk som gick tillbaka till båtar som byggdes för snart hundra år sedan.
På nyhetssidan var det tunnsått och om man inte räknar en rund motorbåt ("På kurs med Kurt" någon?) som en nyhet var det inte mycket att hetsa upp sig över ...
Starka strömmar
Väl tillbaka i Holyhead, som förresten är en ganska charmlös marina, räknade vi på tidvattentabellerna flera gånger för att se hur vi skulle ta oss runt Anglesey för att ta oss in i Menai Straight som har ett avancerat tidvatten, eftersom vatten kommer ifrån båda sidorna av sundet. Smalaste delen är dessutom bara 30 meter bred och strömmen går i 8 knop som värst.
Slackvatten är det bara i 20 minuter och då måste man vara på plats att gå igenom.
Vi valde att gå mot tidvattnet runt den södra delen av ön och därmed undvika The Swellies, som den smalaste delen heter, för att ta oss till den medeltida staden Caernarfon.
Caernarfon har en liten muromgärdad stadskärna med ett slott som ser ut att komma från någon Hollywoodproducerad riddarfilm - den är nästan overklig. Och trots att vi överväldigades av borgen är den bara en av många häromkring byarna.
Royal Wales Yacht Club
Strax utanför stadsmuren ligger Victoria Dock och här blev vi kvar över helgen. Jag satt och jobbade medan Janne gick långa sträckor i stadens omgivningar. Vi har också varit i ett av stadens 1200-tals torn, där Royal Wales Yacht Club håller hus och har pratat lite med medlemmarna. Les, som är Club Steward och sköter baren, visade oss tornet med sina sex kanoner.
Detta är hjärtat av keltiska Wales. 70 procent pratar walesiska och det är ett helt annorlunda språk än allt annat jag hört och har intonation lite grand som isländskan. Det är inte heller helt lätt att uttala. Det man helt säkert kan säga är att det inte uttalas som det skrivs ...
Diolch = tack
Bore da = god morgon
Hwyl = hejdå
Bachgen du = Black boy (favoritpuben)
Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch = Världens längsta ortsnamn (alldeles i närheten faktiskt)
Staden är mysig och troligen stannar jag här i vinter (eller i alla fall Rabalder, men jag åker hem för att bygga på en motorbåt i stället).
Bäst: Solsken och brittsommar
Sämst: Ingen uppkoppling i hamnen
