Omslaget till Peter och Monica Lindbloms bok är helt obeskrivligt när författaren sitter naken, med en skurgummeklut på huvudet och en stor gulmakrill med en morakniv inborrad i huvudet.

Den torra Göteborgshumorn vilar över hela boken (Peter är från Västkusten men bor numera i Lidköping). Från ”flera tusen mejl” till barnen och vänner har omsatts till en bok om seglingen från Lidköping till Kap Verde, Brasilien, Surinam och vidare över Västindien och USAs ostkust och tillbaka hemåt till Medelhavet.

 

Båten de seglar är en 32-fots Malö 40 från 1979 som de semesterseglade och utrustade i 12 år innan första långseglingen. Som Peter beskriver ändringarna: ”Efter att ha ägt båten och en sticksåg i tolv år fanns det inte längre några okända eller outnyttjade hålrum, men däremot många extra stuvutrymmen. Bottin hade utrustats och prövats för långsegling i många år och bar en långfärdsbåts alla yttre attribut: Peke med dubbla försegel på rulle, dubbla spirbommar, steg i masten, rostfria räcker över sittbrunn och överbyggnad, radar, solpaneler, vindgenerator och en påbyggd akterbalkong med flotte, aktersnurra och nödtunnor”.

 

En långsegling + en längesegling

”Drömmen om att segla långt hade vi närt i många år. Men vi behövde en spark för att komma iväg. Det var Monica som fick sparken. Hon blev nämligen uppsagd från sitt arbete. När chocken släppt greppet och lämnat plats för konstruktiva tankar, utkristalliserade sig möjligheterna att göra något positivt av situationen. Det blev startskottet till den första resan”

Den första seglingen 1995-96 gick till Västindien och finns med i boken med några återglimtar, speciellt beskrivs hårt väder på Biscaya. Den andra seglingen efter pensionen startade 2001.

 

Peter som jobbat som rektor och lärare i många år och hustrun Monica började inte segla förrän i 40-årsåldern.

”När man ser tillbaka på sex års segling är det uppenbart att vi ibland har brustit i både sjömanskap och kunskap. Relativt sett är vi inte vare sig särskilt erfarna eller duktiga seglare. Som långfärdsresenär måste man ha lite flyt för att kompensera sina egna brister och ibland även andras. Det har vi haft. I rikt mått och så långt.”

 

Annorlunda resväg

De har valt en väg över Brasilien och en bit upp i Amazonasfloden som inte har figurerat så ofta i svenska långseglarböcker tidigare. Eftersom de genom att skicka mejl hem nästan varje dag har de en perfekt grund i dagliga minnesanteckningar i stället för att vid återkomsten försöka minnas alla små och stora händelser när man väl sitter framför datorn. Det ger en liten annan känsla, en mycket trevlig sådan, i boken där man får vara med i vardagen på ett annat sätt än i många liknande böcker.

 

”I går var vi inbjudna till Helga und Hans på resterna från Historiska Klubbens årsfest. De har en fransk 40-fotare, bred i häcken och med väldig rymd. Varje gång vi varit i en annan båt, tycks Bottin krympa lite grann. Å andra sidan kan hon inte bli mycket mindre. Ibland blickar vi tillbaka på åttiotalet, då hela familjen kamperade ombord, ibland med gäster. Tyckte vi då att det var trångt? Kanske inte, därför att andra båtar oftast var mindre. Man hade egentligen inget att jämföra med. Numera liknar båten mest ett ekorrbo, där det skall rymmas så mycket att vi själva knappt får plats.”

 

Besättningen på Bottin har kanske inte seglat jorden runt men närvarokänslan i seglarvardagen är stor och det är bokens största behållning. Den torra humorn är en extra krydda.

 

Lite flyt måste man ha. Brev från en liten segelbåt. Peter Lindblom, Nautiska Förlaget, ISBN 978-91-89564-55-8,  231 sidor