Om några dagar ska Micke och Roobarb segla i ett sund som oftast liknar en fors mer än någonting annat och där de lokala seglarna går igenom mycket noggrant hur jag möjligen ska kunna överleva …

 

Ännu kvar i Caernarfon (syns i bakgrunden mitten på videon) för att montera mer utrustning och för att första besättningen inte kommer förrän om en vecka och det är mycket billigare att ligga här än i Dublin (där det iofs finns mycket att titta på).

 

Tanken är att jag ska ta vägen genom Menai Strait på vägen till Holyhead där jag ska invänta vindar som inte innebär kryss, de vanliga västvindarna som vi har just nu råder nästan hela sommaren.

 

I Menai Strait började man gå med båtar inte förrän på 1960-talet eftersom det på det smalaste stället – the Swellies – bara finns en tjugo minuter lång lucka med slackvatten två gånger per dygn då det går att ta sig igenom med en segelbåt (eller egentligen bara en gång eftersom det är för grunt när det är lågvattenslack).

 

Kommer man för sent kan man dras igenom i 7-8 knop och eftersom det är smalt med mycket klippor är det mer likt en fors (man tränar forspaddling där) när strömmen är som värst! Det är runt 7 meters tidvattenskillnad så det är mycket vatten ska ska passera. Att det är ett sund gör också att tidvattenvågorna möter varandra och det finns en bok som jag fått låna som bara beskriver hur man ska ta sig igenom detta sund! Den säger att om man missar slackvattenfönstret som bara är runt 20 minuter långt kan det bli det sista man gör! Sådana seglingsbeskrivningsböcker är alltid upplyftande att läsa (den förra beskrev sundet Corrywreckan i Skottland, men då bara på två sidor)

 

Boken lånade jag av Andy, som har sin båt parkerad bredvid Roobarb, och igår tog han mig ner till sundet där vi rekade forsen för att veta exakt när man ska gira för att komma igenom. Vi stannade på broar och på utkikspunkter för att jag skulle se enslinjer och se att på smalaste stället skulle man glida förbi klipporna på bara 3-4 meters håll. Missade man giren var det bästa att stänga av motorn och släppa rorkulten, för då var chansen stor att strömmarna skulle leda en förbi alla undervattensklipporna. Som svensk är man ju ganska van vid klippor på nära håll så det ska nog gå fint – däremot kan stort tidvatten oroa lite grand ;-)

 

Kanske återkommer jag om några dagar med en ny blogg om det gick bra …